Nya Sverige i Nordamerika

En stormakts äventyr på 1600-talet

Redaktör, webbmaster: Leif Lundquist
Mail address

 






Kalmar Nyckel av Carl Milles


                               

Slaveriet i Nya Sverige

Nya Sverige existerade under en tid då slavhandeln blommade livligt. Holländska Västindiska Kompaniet (VIC) var en av de största slavhandlarna i världen och skeppade hundratusentals människor från Afrika till sina kolonier. Engelska The Royal African Company (RAC), som leddes av James, Hertigen av York, var ett annat företag som var tungt engagerade i slavhandeln. Grundarna av Nya Sverigekompaniet sneglade med säkerhet på sina konkurrenter om världshandeln, men slaveriet i området kring Södra Floden kom inte igång på allvar förrän holländarna och VIC tog över Nya Sverige 1655. VIC’s alla kolonier byggdes upp med hjälp av slavarbete. I Nya Nederland uppmuntrade VIC slavarbete med låga slavpriser och holländska nybyggare hade ofta flera slavar på sina gårdar. Fort, vägar och annan infrastruktur byggdes med hjälp av slavarbete.(1)

Även i helvetet finns det olika grader av smärta, och holländarna behandlade slavar relativt välvilligt. När engelsmännen, som hade en mycket mer omänsklig syn på slaveri, tog över Nya Nederland och döpte om Nya Amsterdam till New York, förändrades situation snabbt. RAC var inte intresserade av att subsidera slavarbetet och priserna på slavar dubblerades.(1) Strängare straff infördes för överträdelser som rymmning, arbetsvägran, eller uppror. Det skulle ta över 200 år innan Förenta Staterna slutligen avskaffade slaveriet år 1865. I Nya Sverigeområdet gjorde dock kväkarna att Pennsylvania, Delaware och även södra New Jersey var tidiga med emanciperingen.(1, 2)

Nya Sverige var aldrig formellt en del av Sverige. De inblandade personerna var inte jurister och de som var verksamma i Nya Sverige tänkte inte främst i formella termer, utan handlade ofta efter egna idéer om vad som var mest praktiskt. Nya Sverigekompaniet – från 1641 Söderkompaniet – som hade hand om Nya Sverige var ett privat företag. Men det blandades ofta ihop med svenska staten eftersom alla delägarna med tiden kom att sitta i regeringen och inte drog sig för att använda statens medel i bolagets verksamhet – särskilt örlogsfartyg. Men den svenska regeringen förklarade vid ett par tillfällen uttryckligen att landet tillhörde indianerna och att dessa givit Nya Sverigekompaniet rätt att upprätta ett par handelsstationer och nyttja den mark som behövdes för försörjningen av dessa.

Ett problem som Sverige delade med Holland var att få tag i folk som ville arbeta i den nya världen. Ett försök att lösa detta i Nya Sverige var att låta brottslingar välja mellan att bestraffas i Sverige eller arbeta fem år i Nya Sverige. De som valde Nya Sverige sades uttryckligen i regeringsbesluten landsförvisas ut ur Sverige på fem år.

Svensk lag förbjöd slavhandel med kristna, men inte med hedningar. I praktiken innebar det att slavar inte kunde förekomma i Sverige, eftersom bara anhängare av den Lutherska läran fick vistas i landet. Utomlands gällde dock inte svensk lag, utan där gällde de lokala lagarna. Där kunde alltså svenskar äga slavar i de länder där slaveri var tillåtet. Slavhandel var i sig inget syfte med upprättandet av Nya Sverige 1638. Man var ute efter tobak och pälsar. Däremot gjorde det svenskägda Afrikanska Kompaniet 1650 ett misslyckat försök att få igång export av slavar från Afrika till Amerika genom grundandet att handelsstationen Karlsborg i Ghana. Den erövrades dock efter bara några år av danskarna och sedan av engelsmännen.

Många svenskar tjänade ändå pengar på slavhandel, bl.a. redare som åtog sig transport av slavar från Nordafrika till Turkiet över Medelhavet eller Amerika över Atlanten. Dit hörde exempelvis familjen de Geer som kom igång med slavtransporter redan 1646 och Rickard Söderström, svensk konsul i Boston 1783-1815. Slavhandel tycks också ha varit huvudsyftet när Sverige 1784 förvärvade ön Saint Barthélemy i Västindien. Västindiska Kompaniet startade 1786 transatlantisk slavhandel dit. Ön var svenskt territorium och Gustav III var en av delägarna i kompaniet.

Om det fanns slavar i Nya Sverige beror på vad man menar med ”slav”. De svenskar som tvångsvis skickades till Nya Sverige kallas i utvisningsbesluten ”slavar”. Men deras slaveri var tidsbegränsat till fem år. Skillnaden mellan en anställd och en slav behöver inte heller ha varit så stor. I Sverige hade arbetsgivaren ända in på 1800-talet rätt att kroppsligen bestraffa sina anställda – husaga. Man fick bara säga upp sig till en viss bestämd dag en gång om året, och då gällde det att snabbt kunna få en ny anställning, eftersom det var straffbart att vara arbetslös. I många länder, exempelvis Danmark och Ryssland, fick man inte utan markägarens tillstånd flytta från den gård där man var född, om man inte själv ägde den.

Slavar som arbetade i hushåll kunde få en personlig relation till ägaren som gjorde att de inte behandlades sämre än annat tjänstefolk. Det förekom också enstaka fall där en slav på grund av sin duglighet kunde få en arbetsledande funktion i förhållande till fria anställda. Men majoriteten av särskilt afrikanska slavar i Amerika levde dock under fruktansvärda förhållanden.

I Nya Sverige fanns såvitt man vet bara en enda slav. Han hette Antonius och härstammade från Angola och kom på okänt sätt ombord på fartyget Fogel Grip under dess misslyckade tur till Västindien 1638 för att få tag i något skepp med värdefull last att kapa. I Nya Sverige fördes Antonius samman med garnisonen på 23 holländare och svenskar, som delade ett stort rum i skansen Kristina. Han kom senare att få arbeta för guvernören och levde länge i trakten under namnet Anton Schwartz. Rimligtvis blev han i praktiken en fri man när Söderkompaniet lämnade Amerika, men det är oklart om han då ännu var i livet. Han tycks ha dött ungefär vid samma tid.

Relationerna till indianerna skiljde sig från dem till afrikanerna. De knappt 300 svenskarna och finnarna kunde inte hävda sig mot de cirka 30.000 indianerna. De var dessutom – till skillnad från holländare och engelsmän – vana att röra sig i skog och mark och att där kunna träffa på samer eller andra som talade andra språk än svenska.  De kom oftast väl överens med indianerna på det privata planet. Däremot hade olikheterna mellan det relativt ”demokratiska” indianska samhället och dess rättsuppfattning och det diktatoriska svenska styrelseskicket orsakat rader av missförstånd mellan indianerna och de svenska guvernörerna i Nya Sverige. Sådana missförstånd låg nog delvis också bakom engelsmännens fördrivning av indianerna från området.

Vad gäller afrikaner så funderade man på 1600-talet i Sverige på om de var människor eller ej.  De verkade knappast kunna härstamma från Adam och Eva och vara skapade till Guds avbild på jorden. Linné kom dock för sin del fram till att de trots allt var människor.

 

De drygt 200 svenskar och finnar som blev kvar i Amerika efter den holländska erövringen av Nya Sverige år 1655 och deras ättlingar anpassade sig med tiden till den holländska och sedan engelska lagstiftningen och sederna. Det medförde bl.a. att en del började skaffa sig slavar, även om majoriteten var småbrukare utan behov av något större antal slavar. De flesta slavarna härsatmmade från Afrika, men också vita slavar förekom.

På 1690-talet återupprättades den svenska kyrkan bland svenskättlingarna. Den var verksam till 1784. Men när Fredrika Bremer 1850 blev inbjuden till ett möte med svenskättlingarna i Philadelphia konstaterade hon att det inte gick att upptäcka minsta spår av svenskhet hos någon av dem, utom möjligen klockaren som hade något ”klockaraktigt” över sig. – Kanske inte så konstigt. Det hade gått sju generationer sedan Nya Sverige försvann och arvsanlagen från Sverige kan inte ha varit många hos de personer hon träffade.

En av de drivande krafterna bakom återupprättandet av kyrkan var Carl Springer. Han var en svensk ambassadtjänsteman i London som rövats bort och sålts som slav i Virginia. Efter fem år lyckades han bli fri och ta sig till det forna Nya Sverige.

Inställningen till slaveriet bland svenskättlingarna berodde naturligtvis mycket på var de kom att bo. Så här skev Axel von Fersen i ett brev från Williamburg till sin far den 25 mars 1782: (3)

”Det senaste som jag hade äran skriva till er, min käre far, var från den 4 mars från Philadelphia. Jag reste därifrån den 9 med riddaren av Luzerne och vi anlände hit den 17. Vi har gjort en charmant resa och kantinerna som han hade tagit med sig och som var väl försedda med pastejer, skinka, vin och bröd har hindrat oss för att se den misär som härskar på värdshusen, där man inte finner annat än saltat och inget bröd överhuvudtaget. I Virginia äter man inte annat än kakor gjorda på majsmjöl, som man rostat litet framför elden. Det gör utsidan litet hård, men inuti är det inte annat än ostekt deg. De dricker inte annat än "rhum", det är brännvin av socker blandat med vatten. Det är vad man kallar "grogg". Äpplena har misslyckats detta år. Det har hindrat dem att få cider. 250 milles härifrån, i en del av Virginia som man kallar Bergen är det helt annorlunda. Landet är rikare. Det är där som de stora tobaksodlingarna finns och landet producerar där vete och alla sorters frukter, men i den del som gränsar mot havet och som man kallar Slätten, där vi är, odlar man inget annat än majs. Virginias huvudprodukt är tobaken. Det är inte så att denna provins, som är den största av de 13, inte är lämplig för andra odlingar, men invånarnas lättja och deras fåfänga är ett stort hinder för näringslivet. Det tycks i själva verket som virginierna skulle vara ett annat slags folk. I stället för att sysselsätta sig med sina jordbruk och göra affärer vill varje markägare vara herreman. En vit arbetar aldrig, men liksom på öarna utförs allt arbete av negerslavar, som övervakas av vita, och det är en inspektor i spetsen för allt. Det finns i Virginia minst 20 negrer på en vit. Det är därför denna provins håller så få soldater i armén. Alla de som bedriver handel anses där som underlägsna de andra. De säger att de inte är adelsmän och de vill inte leva tillsammans med dem. De har alla aristokratiska grundtankar och när man ser dem har man svårt att förstå hur de har kunnat gå med i en allmän konfederation och acceptera en styrelse grundad på en fullständig jämlikhet i villkoren. Men samma anda som har fått dem att frigöra sig från det engelska oket skulle mycket väl kunna engagera dem för andra förslag och jag skulle inte alls bli förvånad att se Virginia lösgöra sig från de andra staterna vid freden. Jag skulle inte heller bli förvånad att se den amerikanska styrelsen bli en fulländad aristokrati.”

Erik Björk, en av de präster som 1697 skickades till Amerika för att återupprätta den svenska kyrkan där, beskrev slaveriet i brev till biskopen Jesper Svedberg. Denne återger i en av sina skrifter var Björk berättat om förhållandena i Pennsylvania, dit den norra delen av forna Nya Sverige hörde. (4)

”Nigrerna säljas hoptals från Ostindien till Amerika till slaveri i all sin livstid, de och deras avföda efter dem. Och äro de där mången mans stora rikedom. Ty alla deras barn, som de föda, höra den kristna husbonden eller matmodern till, dem de giva och testamentera bort till sina barn. De som där födas och uppfödas, äro begärligare att köpa, än de som först dit säljas, ty de äro förr vane vid orten. ... De höllos mycket ömkeligen och blevo ganska illa hanterade, först de kommo hit, föga annorlunda än oskäliga djur, och litet aktade (de), om de slogo en sådan ihjäl. De räkna dem för Kaanans avföda och att vara förbannade. Bedrev någon av dem en missgärning, då hänga de honom utan någon underrättelse om det, som saligheten angår.”  

Särskilt talrika var de afrikanska slavarna i Virginia och i Maryland, dit den sydligaste delen av forna Nya Sverige kommit att höra. Slavarna var här enligt Björk:

”i gemen mycket arge, hämndgiriga och lättfärdiga, så att de intet akta om att skada sin husbonde och matmoder. De gadda sig ofta tillsammans i roter att fördärva de kristna. Och är för den skull en lag gjord, att tre nigrer skola aldrig få följas åt. Så länge de hållas strängt, äro de brave eljes intet. Men nu för tiden höres intet av deras oväsende, ty de äro så strängt agade, att de intet töras kny. Och så bör det vara.”

Men många av afrikanerna var också:

”helt artige och trogne, att de förnäme bruka dem till sina uppvaktare i husen och på resor, och mångt kvinnfolk av dem antages för huspigor, äro snygga och täcka, särdeles de, som till kristendom uppfostras. Ja, de varda ock, när de äro trogne, lösgivne till kristelig frihet, och de få land att bo uppå och leva för sig själva.”

Björk trodde att många slavar skulle kunna vinnas för kristendomen, men för det krävdes stora resurser, eftersom de var så okunniga och man först måste lära sig deras språk. De svenska prästerna hade inte tid att ägna sig åt mer än några enstaka slavar. De använde sig också själva av slavar. På 1720-talet köpte Kristina Församling slavinnan Peggy att arbeta i prästgården. När hon 25 år senare blivit gammal och orkeslös såldes hon billigt. Men prästerna försökte påverka sina församlingsbor att hantera sina slavar väl.

En komplikation i sammanhanget var den engelska lagen krävde att slavar skulle friges, om de gick över till kristendomen. Det gjorde att slavägarna inte var särskilt angelägna att verka för slavarnas omvändelse.

(1)    Douglas Harper, Slavery in the North (2003), http://www.slavenorth.com/. Accessed on 2013-03-03.

(2)    Giles R. Right, Afro-Americans in New Jersey – A Short History, New Jersey Historical Commission, Trenton, NJ. ISBN 0-89743-075-1. Also New Jersey State Library Center, Digital Collections. http://slic.njstatelib.org/NJ_Information/
Digital_Collections/index.php.

(3) Lettre d´Axel de Fersen a son père pendant la guerre de l´independance d´Amérique, Firmin-Didot et C:ie, Paris 1929.

(4) Nils Jacobsson, Svenskar och Indianer, Svenska Diakonistyrelsens Bokförlag, Uppsala, 1922.

Leif Lundquist
Hans Ling