Nya Sverige i Nordamerika

En stormakts äventyr på 1600-talet

Redaktör, webbmaster: Leif Lundquist
Mail address

 






Kalmar Nyckel av Carl Milles


                               

Prästsonen och krigaren Johan Björnsson Printz har gjort ett stort avtryck i historien om Nya Sverige. Det var inte bara för att han var stor och fet, utan mest för att hans tio-åriga regim som den tredje guvernören av Nya Sverige präglades av energi, arbete och hårda nypor i ett genuint försök att få företaget att bli framgångsrikt. Till slut tröttnade dock både han och nybyggarna och Printz lämnade över befälet tillfälligt till sin svärson Johan Papegoja och återvände till Sverige. Nästa guvernör blev Johan Klasson Risingh, son till Printz kusin Klas Botvidsson.

Printz härstammade från en släkt som i flera generationer tillhört det styrande skiktet i Norrköping. Både hans farfar, Hans Botvidsson, och farfarsfar, Botvid, var borgmästare i staden, den äldste i början av 1500-talet. Vid den tiden hade man flera borgmästare med olika ansvar såsom juridik, kommers etc., i stadens styrelse.

Printz levde under en tid då Sverige var runt, inte långt som idag. Den svenska stormakten kontrollerade i stort sett hela Östersjön. Man bör nog tillägga att det var en allians av lydriken, små och stora furstar under den svenska konungen. Det var ett mycket internationellt samhälle, med svaga nationalstater. Här talades många språk: svenska, tyska, finska, estniska, ryska, polska, lettiska, latin plus en hel mängd mindre språk och dialekter. Tar man med inhyrda legosoldater kan man lägga till de flesta av övriga europeiska språk inklusive holländska och engelska.

Den styrande klassen av adelsmän, officerare och tjänstemän rörde sig över hela storriket och Johan Printz var inget undantag. Han föddes i på Bottnaryds prästgård och gick i skola i Jönköping, Skara och Linköping, men sedan fortsatte han 1618 till universiteten i Rostock och Greifswald vid Östersjöns kust i Pommern. Han prövade på prästyrket genom att assistera sin far pastorn Björn Hansson, men hade uppenbarligen ingen aptit för detta och fortsatte sitt studentliv i Leipzig, Wittenberg, Jena och slutligen Helmstedt i Niedersachsen. I Helmstedt träffade han sin första hustru Elisabet von Boch, och de gifte sig 1622.

Printz valde nu krigarbanan och som ung man flyttade han mellan tjänster – en del ofrivilligt – i olika tyska regementen och var med om flera äventyr. Genombrottet som officer kom omkring 1624 då han anställdes i Gustaf Horns regemente, och två år senare i Hans Wrangels kompani i Adelsfaneregementet. Han avancerade till överstelöjtnant och deltog i flera bataljer, men det höll på att ta en ände med förskräckelse i Chemnitz år 1640.

Fältmarskalken Johan Banér hade svårt att hålla styr på sin armé av oregerliga legosoldater från Europas alla hörn. Officerare grälade om strategi och taktik, det var ont om mat och fienden tryckte på. 300 man ur Västgötakavalleriet under Johan Printz fick order om att hålla Chemnitz, men då anföll Hertig Edward av Braganza med 8000 man staden. Situationen var ohållbar, Printz kapitulerade och Västgötakavalleriets soldater skickades tillbaka till Pommern. Men Banér var inte nådig och beskyllde Banér för att ha övergett Chemnitz. Printz fördes tillbaka till Sverige, häktades och anklagades för feghet och förräderi. Han ställdes inför krigsrätt och blev 1641 som desertör avskedad från sina militära befattningar.

Men Printz hade uppenbarligen goda kontakter även om han nu hade gjort sig flera fiender inom den svenska makteliten. År 1642 kom han tillbaka. Han utnämndes till guvernör över Nya Sverige och för säkerhets skull adlades han samtidigt. Det är svårt att veta exakt hur detta gick till, men nog förefaller det som om Johan Printz oskadliggjordes genom att ge honom ett omöjligt uppdrag långt från maktens centrum. Men hur det gick till spelar en underordnad roll; Johan Printz gav sig in i sitt nya uppdrag med hull och hår. I februari 1643 anlände han med fartygen Svanen och Fama till Christinaskansen.

Printz lät inte gräset gro under fötterna. Redan nästa dag överlämnade Guvernören Peter Ridder kommandot över Nya Sverige till Johan Printz. Printz hade med sig en detaljerad instruktion om sitt nya uppdrag och arbetet började med en gång. Det som var mest bråttom var att bygga hus åt de nyanlända och att förstärka försvaret. Elfsborgsskansen förlades i de myggrika träskmarkerna söder om Trefaldighetsskansen på östra sidan av Södra Floden. Läget valdes för att kontrollera de engelska bosättningarna vid Varkens Kill (Grisån) och för att visa fartyg som kom från Atlanten vem som styrde. Över Elfsborg vajade den svenska flaggan och anländande fartyg förväntades hälsa genom att stryka flagg när de passerade skansen.

Printz nästa steg blev att bygga ett residens åt sig själv och på ön Tinicum [sydväst om dagens Philadelphia] byggdes gården Printzhof. Samtidigt reparerades Christinaskansen, och flera nya hemman etablerades för den växande befolkningen. Det var inga stora hus, utan ganska enkla timmerhus byggda på svenskt manér. Printz började nu ägna sig åt kolonins drift och kommers. Majsfälten gjordes större, tobak planterades och handeln med indianerna ökades. Pälshandel och tobak var viktiga handelsvaror och Printz ville öka handeln. Han lyckades delvis, men som tidigare var kolonin beroende av att fartygen från Sverige regelbundet försåg dem med förnödenheter och handelsvaror som de kunde sälja eller byta mot pälsar, tobak och annat.

Det pågick även ett nära handelsutbyte mellan svenskar, holländare och engelsmän i kolonierna, men hemnationerna och investerarna ville se vinster i form av varor som gick att sälja i Europa. Printz tycks inledningsvis ha haft ett gott förhållande med Guvernören Kieft i Nya Nederland, men samtidigt konkurrerade holländare, engelsmän och svenskar om handel och inflytande. Här hade svenskarna ett underläge enbart baserat på antalet invånare. Både engelsmän och holländare satsade hårdare på sina koloniers tillväxt än vad svenskarna gjorde.

Ätten Printz vapen

Ätten Printz vapen

Men Nya Sverige blomstrade, mycket tack vare Johan Printz, Han etablerade ett litet skeppsvarv där ”två stora vackra båtar” byggdes; en förlades vid Elfsborgsskansen och en vid Christinaskansen. Skepp med varor och nybyggare kom regelbundet till kolonin. Här fanns en kvarn och två smedjor, och Printz planerade en handelsbod så att invånarna skulle slippa åka till Nya Nederland och Nya England för större inköp.

Den 25 november 1645 var en olycksdag för Printz och kolonin. Skansen Nya Göteborg och Printzhof på Tinicumön brann ned. Båda byggdes senare upp, och Printzhof blev större och mera av ett gods som underströk guvernörens makt och status. Samtidigt började Söderkompaniet, som 1641 tagit över från Nya Sverigekompaniet, visa tecken på utmattning. Affärerna gick inte så bra som man hade tänkt; färre fartyg upprätthöll förbindelserna mellan Sverige och Nya Sverige, och de eviga framstötarna från engelsmän och holländarna ökade i styrka.

Printz hade redan 1644 anhållit om att bli entledigad efter sina tre år som guvernör, men 1646 fick han beskedet från Drottning Christina att han måste stanna några år till. Kolonin höll sig flytande, handeln ökade till och med en aning, men befolkningen var fortfarande liten; 1646 fanns totalt 183 ”själar” bosatta i Nya Sverige. Bristen på stöd från moderlandet gjorde att Nya Sverige blev ett samhälle av jordbrukare och inte så mycket ett handelssamhälle.

Åren gick och Printz fortsatte lojalt sitt arbete som guvernör, men han ville hem. 1648 hoppades han igen på drottningens samtycke, men blev återigen besviken. Nu började svåra år för både honom och Nya Sverige. Holländarna tryckte återigen på. 1649 förliste skeppet Kattan på väg med förnödenheter. Nästa skepp, Örnen, skulle inte komma förrän 1654. I nya Sverige blev man helt beroende av engelsmän och holländare för förnödenheter och priserna steg kraftigt. 1651 övergav Printz Elfsborgsskansen och även två andra skansar under påtryckningar från holländarna. Men trots dessa motsättningar kunde Nya Sverige skicka varor till Europa, men åtminstone ett fartyg kapades av engelsmännen.

Printz trivdes inte och hans auktoritära ledarstil ledde till konflikter med undersåtarna. 1653 skrev att antal nybyggare på ett upprop till Sveriges regering med klagomål om hur kolonin styrdes. Printz blev rasande och för att statuera ett exempel hängdes en av upprorsmännen.

Men Printz hade fått nog av Nya Sverige och ville avgå. Han beslöt sig för att resa till Sverige för att rapportera till drottningen och sina arbetsgivare och att begära att bli entledigad. Innan han åkte utnämnde han sin svärson Johan Papegoja till ställföreträdande guvernör. Han förberedde resan genom ett utförligt brev till Axel Oxenstierna där han motiverade sitt beslut och förklarade sig villig att återvända om han fick större resurser. Men denna gång blev hans anhållan beviljad och han avgick. Nästa guvernör skulle bli hans brorson Johan Klasson Risingh, som 1655 blev den som måste kapitulera inför holländska styrkor.

Johan Printz goda relationer med svenska makteliten höll. Han drabbades inte av några allvarliga påföljder för sitt styre av Nya Sverige. Sannolikt insåg även de styrande i Söderkompaniet att problemen som uppkommit i Nya Sverige kunde inte helt skyllas på Johan Printz. Hemma igen utnämndes han till general och fick ansvaret för utskrivningen av soldater till kriget i Polen. Han bosatte sig i födelsesocknen Bottnaryd på föräldragården Gunillaberg, uppkallad efter hans mor Gunilla Printz.

1657 blev Printz kommendant på Jönköpings slott för att nästa år bli landshövding i Jönköpings län. Han deltog i riksdagarna 1654-1660, det sista året som ledamot av det viktiga sekreta utskottet. Han avled i Jönköping den 3 maj 1663. Vid det laget hade Nya Sverige tagits över av Nya Holland som i sin tur var på väg att erövras av engelsmännen och bli en del av Nya England.

Källor.

Johnson, Amandus,  The Swedish Settlements on the Delaware Their History and Relation to the Indians, Dutch and English 1638-1664 … Volume I. xx+466s+104pl+4k. 4:o. Volume II: xii+424s(467-880)+43pl+2k. 4:o. Lancaster PA 1911 

Ling, Hans and Williams, Kim-Eric, New Sweden: A Family Enterprise, THE BOTVID FAMILY AND NEW SWEDEN LEADERS. Swedish Colonial News, Volume 5, Number 3 • Fall 2014, pp. 8-11, 20-21.

Leif Lundquist

Johan Printz (1592 – 1663)