Nya Sverige i Nordamerika

En stormakts äventyr på 1600-talet

Redaktör, webbmaster: Leif Lundquist
Mail address

 






Kalmar Nyckel av Carl Milles


                               

Kolonin

Kolonin Nya Sverige 1638-1655 vid Delawarefloden i Nordamerika drevs av ett privat bolag med stöd från den svenska staten. De flesta delägarna i bolaget var mer eller mindre släkt med varandra och satt i regeringen eller var nära släkt med regeringsmedlemmar. Men också de tre sista av de sammanlagt fem lokala ledarna i Nya Sverige var släkt med varandra. Här är en liten berättelse om några av medlemmarna i den familjen. De inbördes släktrelationerna mellan några av dem framgår av antavlan ovan.

Namnbruk

En persons namn bestod av dopnamnet och patronymikonet. Ibland kunde en person också ha fått ett tillnamn som sade något om exempelvis hans yrke eller hemvist. Sådana tillnamn kunde med tiden bli ärftliga familjenamn. Inom adeln användes tidigt släktnamn som ofta knöt an till släktens vapensymbol.

    Det namn under vilket en person uppträder kan variera mellan olika dokument. Ett vanligt namn i den nu aktuella familjen var Johannes, vilket också förekommer i kortformerna Johan och Hans. Jag har använt den namnform som verkar ha varit mest använd för respektive person. Eftersom latin var det språk som användes vid all högre utbildning i hela Europa och var det internationellt gångbara språket har jag inom parentes skrivit den latinska form av sitt namn som respektive person ofta gick under.

 Som en bakgrund till berättelsen bör man ha i minnet att Sverige hade fred bara under 40 av de 150 åren mellan 1525 och 1675. Den längsta sammanhängande fredsperioden var 10 år vid mitten av 1500-talet. Under åren 1638-1655, då Sverige var engagerat i Nya Sverige, hade man fred bara 1649-1653. Krigen ledde till att ungefär en fjärdedel av befolkningen dog och till täta gränsförändringar och att det talades många olika språk inom riket. Officerare och administratörer levde i en i hög grad i vad vi idag skulle kalla en internationell miljö. Men idén om nationalstater var ännu inte uppfunnen. Det viktiga var inte vilken nation man tillhörde, utan under vilken härskare man löd.

Botvid och hans söner

I början av 1500-talet hade Norrköpings stad en borgmästare vid namn Botvid.  En av hans söner, Hans Botvidsson, efterträdde honom som borgmästare. En annan son, Klas Botvidsson (1524-1564) blev kyrkoherde i Risinge ett par mil nordväst om Norrköping.

En av borgmästaren Hans Botvidssons söner, Botvid Hansson (1563-1600), blev stadsskrivare i Norrköping. En annan son, Björn Hansson (-1642), gifte sig med Gunilla Printz, dotter till domprosten Sven Putt i Skara, och blev kyrkoherde i Bottnaryd i den sydöstra delen av Skara stift. Anledningen till att Gunilla hade ett annat efternamn än fadern var att kung Johan III velat belöna Sven Putt för hans arbete med ”Röda boken”, som syftade till att minska motsättningarna mellan den svenska lutherska kyrkan och den katolska kyrkan. Eftersom Sven Putt som domprost redan tillhörde det andiga frälset fick Johan dock nöja sig med att adla hans barn med namnet Printz. Adelskapet var inte ärftligt på kvinnosidan.

Stadsskrivaren Botvid Hanssons äldre son Klas Botvidsson (1573-1646) bar samma namn som sin fars farbror och blev liksom denne kyrkoherde i Risinge. Han förefaller ha varit en rätt speciell person. Exempelvis gjorde han den 20 november 1635 denna anteckning i kyrkboken: ”begrofz Anderses uxor i Ølsta hustru Brita, en gammal vtlefvad rutin käring. Gudz gåfva hon dogh.” Med sin första hustru Elisabet Johansdotter hade han två söner och med sin andra hustru Kristina Larsdotter fem söner och tre döttrar. Tre av sönerna döpte han till Johan. Den äldste av dem slutade som kamrer i svenska Pommern, den andre som assessor i Sjörätten, efter att en tid ha varit guvernör i Nya Sverige, och den yngste som rådman i Göteborg. Alla sönerna tog sig efternamnet Rising efter födelseförsamlingen.

Botvid Hanssons yngre son Johan Botvidsson (1575-1635) förtjänar en litet längre utläggning. Han föddes i Norrköping och gick i skolor i Norrköping, Söderköping, Linköping, Vadstena och Stockholm innan han vid 25 års ålder skrevs in vid universitetet i Uppsala. Efter tre år lyckades han utverka bidrag från Stockholms stad för studier i Tyskland, först vid universitet i Marburg och sedan vid universitetet i Rostock. Där publicerade han 1605 en ny utgåva av ärkebiskopen Laurentius Petris (1499-1573) skrift mot dryckenskap med ett av honom själv författat tillägg. Vid 29 års ålder var han tillbaks i Uppsala, där han prästvigdes. Så fortsatte han sina studier i Tyskland och Holland och vid universiteten i Paris, London och Köpenhamn. År 1613 lät han i Rostock trycka en räknelära och 1614 i Lübeck en översättning av Martin Luthers (1483-1546) skrift om inrättande av kristna skolor. År 1616 blev han hovpredikant hos den 22-årige kung Gustav II Adolf (1594-1632) och gav samma år ut en skrift om Psaltaren. Han deltog också i ett arbete om Moseböckerna och blev 1617 teologie doktor i Uppsala. Från 1619 var han Gustav II Adolfs främste rådgivare i kyrkofrågor. Med anledning av att Ingermanland och Estland, med huvudsakligen rysk befolkning, införlivats med Sverige 1617 gav han 1620 ut en bok där han diskuterade om grekisk-ortodoxa ryssar var kristna eller ej. Han kom fram till att de måste anses vara kristna. Följande år blev han ordförande i det då inrättade fältkonsistoriet. Han följde så med Gustav II Adolf på fälttågen i Estland, Lettland, Litauen och Tyskland och utarbetade 1627 en stadga för den kyrkliga organisationen i de erövrade delarna av Preussen. 1631 tog han också fram kyrkorättsliga föreskrifter för den svenska armén, vilka kom att bli grundläggande ända in på 1900-talet. År 1631 utnämndes han till biskop i Linköping, där han omorganiserade stiftsledningen, men fick kort därefter i uppdrag att följa med drottning Maria Eleonora under hennes besök hos Gustav II Adolf i Tyskland. Där ägnade han sig åt att ge ärkestiftet Magdeburg och stiftet Halberstadt den organisation som kom att gälla till 1900-talets förändringar i Tyskland. Återkommen till Linköping utarbetade han en ny skolordning för gymnasiet där och grundade ett tryckeri. 1634 ledde han begravningen i Stockholm av den två tidigare stupade Gustav II Adolf och höll en gripande predikan över kungens personlighet.

1618 gifte Johan Botvidsson sig vid 43 års ålder med Karin Nilsdotter. Hennes far var rådmannen Nils Jönsson i Nyköping och hennes morbror universitetskanslern i Uppsala och riksrådet Johan Skytte (1577-1645).

Johan Botvidsson avled i Linköping den 24 oktober 1635. Karin Nilsdotter gifte sedan om sig med rikshistoriografen Arnold Johan Messenius, son till den omstridde professorn vid universitetet i Uppsala Johannes Messenius, som i november 1635 frigetts efter 19 år i fängelse för kontakter med den år 1599 avsatte kung Sigismund.

Johan Björnsson Printz

Johan Botvidssons farbror Björn Hansson i Bottnaryd fick den 20 juli 1592 sonen Johan Björnsson. Han började sin skolgång i Jönköping och fortsatte sedan vid gymnasierna i Skara och Linköping. Vid 16 års ålder skrevs han in vid universitetet i Rostock och tre månader senare vid universitetet i Greifswald. Där började han att som efternamn använda sin mors efternamn Printz.

Brist på pengar tvingade honom att redan efter ett år återvända hem till Bottnaryd. Där blev han hjälppräst åt sin far. När Gustav II Adolf följande år passerade Bottnaryd på väg till Göteborg lyckades Johan dock av honom utverka ett stipendium för fortsatta studier. Därefter begav han sig till universiteten i Leipzig, Wittenberg och Jena, innan han 1621 gick över till universitetet i Helmstedt i Braunschweig.

Vid ett besök i Schwaben blev han och några kamrater överfallna av soldater. Ett par dödades men Printz och ett par andra blev tillfångatagna. Han kunde bli fri bara genom att gå in i ett venetianskt militärförband. Där visade han sig han anlag för det militära och kunde som legosoldat via ett österrikiskt och ett brauschweigst regemente avancera till löjtnant i ett danskt regemente som stred i Frankrike.

1622 gifte han sig i Helmstedt med den sex år yngre Elisabet Bock. 1624 reste makarna till Sverige och 1625 fick Johan anställning som löjtnant vid Gustav Horns svenska regemente. Efter en tid gick han över till det Tottska kyrassiärregementet och därefter till Adelsfanan. År 1630 blev han ryttmästare, 1634 major och, efter att ha utmärkt sig i slaget vid Wittstock, 1636 överstelöjtnant vid Åbo läns kavalleriregemente. Han fick då bostad vid Korsholm i finska Österbotten, men fortsatte att vistas på slagfälten i Tyskland. Vid ett tillfälle blev han tillfångatagen, men kunde muta sig fri. År 1638 gick han över till Västgöta kavalleriregemente där han blev tillförordnad regementschef och kommendant i det av fältmarskalken Johan Banér 1639 erövrade Chemnitz i södra Sachsen. I maj 1640 blev Chemnitz belägrat av de kejserliga trupperna och Printz beslöt sig för att kapitulera och ge upp staden. Kapitulationen och motsättningar till Banér fick honom att utan tillstånd resa hem till Sverige. Där ställdes han inför krigsrätt och blev 1641 som desertör avskedad från sina militära befattningar.

I november 1640 avled hans hustru Elisabet Bock. Året därpå, samma år som han avskedades, gifte han om sig med den 31-åriga tyska översteänkan Maria von Linnestau.

År 1642 blev Printz något överraskande, främst på rikskanslern Axel Oxenstiernas initiativ, skickad att avlösa kommendanten Peter Ridder i den fyra år gamla kolonin Nya Sverige. För att han inte skulle ha en lägre rang än ledarna för andra länders kolonier fick han titeln guvernör och adlades. Nya Sverige hade vid denna tid börjat utvecklats från en plats för handel med indianerna till en riktig koloni för främst tobaksodling och man lät befolka den med brottslingar och lösdrivare, som annars skulle ha bestraffats eller satts i arbete i Sverige, och med skogsfinnar från Bergslagen, vilka man ville få bort från de skogar som den framväxande bergsindustrin behövde använda och som man ansåg kompetenta att kunna försörja sig i den nordamerikanska vildmarken. Printz fick för sin del ön Tinicum som donation och bosatte sig där.

 

 

 

 

 

Familjeföretaget Nya Sverige


 

 

Utöver den redan befintliga Kristine Skans vid Delawreflodens biflöde Christina River anlade Printz två nya befästningar, Nya Göteborg och Nya Älvsborg vid Delawarefloden. Till en början kunde han sända hem avsevärda mängder bäverskinn och tobak, men efter en tid upphörde motleveranserna från Sverige och det blev svårare att göra affärer med indianerna och engelsmännen i Virginia i söder. En stor vapenleverans med skeppet Kattan gick dessutom till havsbottnen innan den nådde Nya Sverige. Det försvagade Printz´s ställning samtidigt som holländarna i Nya Amsterdam (nuvarande New York) började försöka bli av med svenskarna. Det svenska Nya Sverige-kompaniet hade ju tillkommit som en konkurerande utbrytning ur det holländska handelskompaniet. 1651 intog holländarna Nya Älvsborg och byggde ett eget fort, döpt till Casimir, på svensk mark på motsatt sida om floden. Samtidigt hade Printz´s relation till indianerna blivit spänd. Han begärde trupper från Sverige för att ”bryta nacken av dem alla”, trots att det i hans instruktion stod att indianerna skulle anses vara ”landets rättmätiga egendomsherrar”. Också bland kolonisterna hade det uppstått missnöje med Printz´s härdhänta styrelse. Det ledde till protester och att Printz lät avrätta en av de protesterande. När Printz till slut insåg att han misslyckats med sitt uppdrag, gjorde han 1653 som han gjort i Sachsen, lämnade sin tjänst och åkte hem. Den här gången förberedde han dock återresan genom ett utförligt brev till Axel Oxenstierna där han motiverade sitt beslut och förklarade sig villig att återvända om han fick större resurser. Han drabbades inte heller av några allvarliga påföljder, utan fick i stället ansvaret för utskrivningen av soldater till kriget i Polen och kunde bosätta sig på föräldragården Gunillaberg, uppkallad efter hans mor Gunilla Printz, i födelsesocknen Bottnaryd.

1657 blev Printz kommendant på Jönköpings slott för att nästa år bli landshövding i Jönköpings län. Han deltog i riksdagarna 1654-1660, det sista året som ledamot av det viktiga sekreta utskottet.   Han avled i Jönköping den 3 maj 1663.

Johan Göransson Papegoja

När Printz lämnade Nya Sverige överlät han befälet till Johan Göransson Papegoja. Det var en godsägarson från Ramstorp utanför Tidaholm som blivit skeppsmajor och kommit till Nya Sverige i början av 1640-talet. År 1644 gifte Johan Printz bort sin näst äldsta dotter med honom. Det var den 19-åriga Armegard - som också förekommer med namnet Armegott – och som fått sitt namn efter Printz´s första svärmor Armegard von Hagen.

När den av regeringen utsedde nye guvernören Johan Risingh anlänt 1654 for Papegoja tillbaks till Sverige för att värva fler kolonister. Men då han i mars 1656 återvände till Amerika hade Sverige förlorat kolonin några månader tidigare och Papegoja blev tvungen att ta sig tillbaks till Sverige. Hustrun Armegard vägrade att följa med honom. Hon reste 1662 själv med barnen till Sverige, men återvände nästa år till Amerika där hon startade en process om äganderätten till faderns gods på Tinicum. När hon nästan tio år senare lyckats reda ut ägarförhållandet sålde hon 1672 egendomen och återvände till Sverige. Där bosatte hon sig på kungsgården vid Läckö slott, där hennes tredje son Bernt Papegoja, född 1649, blivit kapten och hauptman. Samlevnaden med maken Johan Papegoja återupptog hon inte. Han avled 1667 på föräldragården Ramstorp och hon 1695 på Läckö.

Johan Klasson Risingh

Den mellersta av de tre sönerna med namnet Johan Klasson till den yngre av kyrkoherdarna Klas Botvidsson i Risinge gick igenom Linköpings gymnasium och kom 1635 till universitetet i Uppsala. Där disputerade han 1640 i ämnet fysik. Han fick sedan arbete som informator åt grevesönerna Sten Bielke och Klas Tott under åren 1644-1648. De pengar han tjänade använde han för studieresor till England, Frankrike och Holland 1647-1648 och till Holland och England 1649-1651. Han studerade då ekonomi och politik och författade flera skrifter i ekonomi. När han återkom till Sverige fick han nära kontakt med den gamle rikskanslern Axel Oxenstierna (1583-1654) och medverkade på hans uppdrag vid utarbetandet av regelverket för Kommerskollegium. Där blev han 1651 sekreterare och kom att starkt påverka myndighetens politik i samarbete med Axel Oxenstiernas son Erik Oxenstierna, som 1652 blev kollegiets generaldirektör.

1653 utsågs Johan till kommissarie och assistentråd i Nya Sverige, samtidigt som han adlades och ändrade sitt namn till Risingh. Följande år anlände han till Nya Sverige och fick titeln direktör. 1655 utnämndes han till guvernör och erhöll i donation ett stort landområde i Nya Sverige.

Det första Risingh gjorde vid ankomsten till Nya Sverige var att köra ut holländarna från skansen Casimir, som han byggde till och försåg den med svensk besättning.   Risingh började sedan att kartlägga kolonin och planera dess markanvändning och bebyggande. Han utfärdade också regler för markägandet och handeln och andra förhållandena inom kolonin och för umgänget mellan svenskarna och indianerna. Han utvidgade också väsentligt det svenska området genom avtal med indianerna.

Men precis som Printz fick inte heller Risingh de leveranser av varor och folk från Sverige som krävdes för driften av kolonin. Det ledde till försämrade levnadsförhållanden för kolonisterna och motsättningar med indianerna. Till slut drabbades han av ett anfall från holländarna, som ockuperade hela kolonin och tvingade honom att lämna den på hösten 1655.

Han begav sig till kungen Karl X Gustav (1622-1660) och Erik Oxenstierna (1624-1656), som befann sig i kriget i Polen, och avlade rapport om vad som hänt. Genom en rad beskrivningar av Nya Sverige försökte han sedan övertala regeringen att återta Nya Sverige eller skaffa en annan koloni i Amerika. Han beskrev de på djur, bär och andra växter rika skogarna och de fiskrika vattnen och hävdade att kolonin skulle kunna föda tusentals fattiga svenska familjer och få stora städer och bli ett centrum för handeln över Atlanten. Förvaltningen skulle kunna ordnas genom inrättande av grevskap och friherrskap. Regeringen var dock fullt upptagen med kriget i Europa och kunde inte engagera sig för Nya Sverige. Risingh råkade i stället ut för beskyllningar att ha orsakat förlusten av kolonin och fick problem med sin försörjning. Åren 1657-1660 var han överinspektör över tullarna i Preussen och Pomerellen. Men därpå följde fem års arbetslöshet innan han 1665 utsågs till assessor vid den nygrundade Sjörätten. Domstolen kom dock inte att träda i funktion förrän efter hans död.

Hans ekonomiska problem ökade hela tiden och han krävde Nya Sverigekompaniet på den ersättning som han ansåg sig ha rätt till efter tiden i Nordamerika. Nya Sverigekompaniet krävde å sin sida ersättning från Risingh för de krav det ansåg sig ha på honom därför att han genom oskicklighet orsakat förlusten av kolonin. Det ledde till en rättegång som gick ända upp i Svea Hovrätt. Där frikändes han 1667 helt från anklagelserna att ha orsakat förlusten av Nya Sverige och tilldömdes en del ersättningar. Men rättegången ledde till att han kom ihop sig med Kommerskollegiums vice president Israel Lagerfelt (1610-1684) som såg till att han inte fick ut de ersättningar han tilldömts. Han fick dock ett visst stöd från rikskanslern Magnus Gabriel De la Gardie (1622-1686), som gav honom ett uppdrag att hjälpa till vid stadsplaneringen av Lidköping och, inte minst, gjorde det möjligt för honom att ge ut de ekonomiska skrifter som han hela livet arbetat med.

Risinghs skrifter kom att utöva ett viktigt inflytande både på sin samtid och eftervärlden. Viktigast av dem var ”Itt vthtogh om kiöphandelen, eller commercierne”, som trycktes 1669 och kom att spela en viktig roll för den ekonomiska politiken i Sverige långt in på 1700-talet. Enligt Risingh skulle målet för politiken var folkets ”välstånd, makt och myckenhet” och det viktigaste medlet för att nå detta mål var handel och sjöfart. Det krävde en stark statsmakt som ställde upp goda regler och övervakade deras efterlevnad. För handelsstäder borde det finnas särskilda förmåner som gynnade handeln och där borde anhängare av olika religiösa riktningar ha frihet att verka så länge de inte splittrade samhället. Kommunikationerna borde byggas ut så att det blev lätt att få ut varor till exporthamnarna. Tullar och acciser skulle vara låga, utom på färdiga importvaror, som borde ha höga importavgifter för att skydda den inhemska produktionen. Monopol borde förbjudas och de handelskompanier, som ansågs vara nödvändiga för samhället, borde vara öppna för alla, som ville och kunde, att gå med i dem. Skråväsendet borde avskaffas eller i vart fall reformeras. Banker borde inrättas. Räntorna borde hållas låga och penningvärdet borde vara fast och ha rätt växelkurs i förhållande till utländska valutor.

1671 tryckte Risingh också ”Een landbook, eller några vpsatter om landbruuk och landlefverne”, där han framhåller lantbruket som grundvalen för allt välstånd och pekar på Holland som ett gott exempel för Sverige när det gällde jordbruk och fiske. Han gav också ut ett antal smärre skrifter. Ytterligare en mängd skrifter blev aldrig tyckta, men spreds vitt genom avskrifter som gjordes av andra ekonomer. Där argumenterade Risingh bland annat för att den ryska handeln med Västeuropa borde flyttas från Arkangelsk till Östersjön och kopplas ihop med den transatlantiska handeln. På så sätt skulle Gotland kunna bli ett centrum i världshandeln.

Efter många års arbetslöshet och sjukdom avled Risingh i april 1672 som fattig inneboende hos en skräddare i Stockholm.

Hans Ling

 

 

 

Familjeföretaget Nya Sverige